Sidan uppdaterades senast tisdag, oktober 11, 2011 06:18

Historia och tradition

Kinesisk kampkonst, vanligen kallad kung fu (功夫; pinyin: gōngfu), består av hundratals olika kampstilar som har utvecklats i Kina under många århundraden. Dessa brukar i sin tur delas in i olika ”skolor” eller ”familjer” efter gemensamma drag, såsom tekniska likheter, delad härkomst från ett visst område, eller koppling till en viss filosofi eller legend. Den kinesiska kampsporten tros ha utvecklats från självförsvarstekniker, jakt och militärträning. Kinesiska soldater har sedan antiken tränats i väpnad såväl som obeväpnad närstrid. Enligt en vanligt förekommande legend var det Huangdi, den Gula Kejsaren, som introducerade den tidigaste kung fun till Kina för mer än fyra tusen år sedan. Historiska källor talar om kinesisk kampkonst så tidigt som 500-talet f. Kr, men det finns få detaljer om utövningen och dess tekniker innan 1500-talet. Kung fu har alltid haft en rik teorivärld, som utvecklades i takt med det kinesiska samhällets idéhistoria. Idag märks spår av så väl Taoismen som Zenbuddhismen och andra kinesiska tanketraditioner i kampkonsten.

Shaolinmunkar

 

Några av de äldsta och mest kända organiserade stilarna är Shaolin kung fu och Wudang kung fu. Även de mer stillsamma stilarna Tai chi och Qigong har sitt ursprung i denna tradition. Genom århundradena har det utvecklats åtskilliga egna större stilar, som till exempel Bagua, Wing tsun, Chaquan, Choy lee fut och Hung gar. Många stilar är idag besläktade med, och har lånat tekniker från varandra. Stilar kan delas in i olika kategorier, varav de huvudsakliga uppdelningarna är är inre och yttre stilar, samt regionala indelningar, som nord(kinesisk) och syd(kinesisk) stil. Till detta kommer en mängd mindre kategorier både regionalt och familjemässigt/kulturellt.

I den kinesiska republiken som existerade från 1912-1949 uppmuntrades kampkonsten bland allmänheten som en del av bygget av en ny nationell kultur. Kung fu-skolor öppnades, handböcker publicerades och många moderna tekniker utvecklades.

Efter republikens fall reste många kung fu-tränare utomlands och spred den kinesiska kampkonsten till andra länder.

Samtidigt 1949 centraliserades och standardiserades mycket av kinas kampkonstutövning under benämningen wushu (武术; pinyin: wǔshù), ett ord som bokstavligen betyder kampkonst. Då skapades en gemensam tävlingsstandard för att alla olika stilar skulle kunna tävla under ett gemensamt regelverk. Wushu tog steget från att ha varit en samling stridskonster till att bli en internationellt erkänd idrott.

Wushu, den moderna sporten, består av både uppvisningar och fullkontaktskamp. Wushu regleras av Internationella wushuförbundet (International Wushu Federation, IWUF), som anordnar världsmästerskap vartannat år sedan 1991.

I wushu tävlar man i två grenar: former – taolu (套路; pinyin: tào lù) och kamp – sanshou (散手; pinyin: sǎnshǒu), som ibland även kallas sanda (散打; pinyin: sǎndǎ).

Taolu (form) är en sekvens av olika rörelser, cirka 1 till 2 minuter lång. Man tävlar i att utföra rörelserna i formen så perfekt som möjligt, och man blir bedömd efter hur väl rörelserna är utförda. Formerna kan utföras individuellt eller i par, med eller utan vapen. Det finns en mycket stor mängd olika former, men vissa är vanligare i tävlingssammanhang, så kallade standardiserade eller samtida former. Andra tränas mer av tradition, och kallas för traditionella former.

Sanshou (även kallad kinesisk kickboxning), är en fullkontaktsport där slag, sparkar, grepp och kast ingår. Dessa tekniker ger rätt utförda poäng vid träff på motståndaren. Tävlingen sker i regel på en upphöjd plattform som är 8 x 8 meter.

De flesta klubbar tränar idag både traditionellt utifrån sin speciella stil som stridskonst, men också de mer moderna tävlingsinriktade momenten. Idag finns det hundratusentals utövare både i Kina och runt om i världen.